Vi är människor, små ynkliga människor utan någon som helst mening. Vi är parasiter som förstör det omkring oss som kunde varit så vackert om vi aldrig funnits. Jag tar ut min ilska på oss människor idag också. Jag har gjort det så många gånger och tröttnar aldrig.
Planeten går under tack vare oss. Vi, som är så små men ändå så mäktiga kan åstadkomma något sådant. Javisst, planeten slår tillbaka, men för vad? Vi är fortfarande fler än vi borde vara och lever ut våra värdelösa, inte alls bidragande liv.
Nej, jag behöver inte uppsöka hjärnskrynklare på grund av depression. Det är bara rena fakta som jag står handfast vid. Jag känner mig bara så liten. Kunde jag utplåna mänskligheten skulle jag göra det för vi gör inte precis saker och ting bättre av att sprida vår stank över planeten. Det är inte lång tid kvar tills vi har förstört oss själva och allt annat. Att ynkliga apor kan göra detta får mig att rysa. Det borde inte gå. Det borde inte vara möjligt. Men det händer. I denna stund dör en människa, och en hel djurras dör ut. Och det beror inte på det naturliga urvalet.
Jag är besviken att jorden inte gick under. Det hade varit bäst för alla parter.
Vi är inte de enda spelarna i detta livets spel men vi är för arroganta för att inse det. Låtsas inte förstå, det hjälper ingen. Försöka kan vara bra. Jag försöker.
Se Pocahontas som Gaia, och Smith som oss.
/R